Det här borde ha varit en Halloween-kostymduo! 😂

Tänk om Interstellar inte är en berättelse om mänskligheten som når stjärnorna, Men en berättelse om en mans sinne som når frid ögonblicket före döden? Föreställ dig att Joseph Cooper aldrig överlevde uppdragets uppskjutning – att de våldsamma skakningarna, det öronbedövande dånet och den vita ljusblixten som fyllde hans cockpit inte var början på en resa, utan slutet på hans liv. Och att allt som följer – maskhålet, Gargantua, den femte dimensionen – är en sista, kollapsande dröm om ett döende sinne som försöker förstå sin egen utrotning. Interstellar börjar med en motsägelse: mänskligheten förbereder sig för att lämna en döende planet samtidigt som den krossas av samma förfall som den försöker fly. Det är en poetisk symmetri – arten som kvävs under sitt eget damm, samtidigt som den drömmer om ren luft på en annan värld. Men den sannare tragedin ligger kanske inte i själva överlevnadsuppdraget, utan i tanken att vi kanske kommer att dö innan vi ens har lyft. I det här perspektivet är Coopers lansering inte en fysisk avgång utan en psykologisk frigörelse. En metafor för tröskeln mellan liv och död. Kaoset vid uppskjutningen smälter samman till tystnad och plötsligt är han viktlös, avskild från jorden, avskild från tiden. Denna övergång – från buller till stillhet – känns mindre som en resa ut i rymden och mer som att resa in i evigheten.