Jag hade ett ögonblick för många år sedan när jag åt en banan och jag insåg att jag aldrig riktigt uppmärksammat en banan någonsin. Jag bara äter det och går vidare. Men den här gången undersökte jag det noga, den läderartade känslan av skalet, dimman av saft som frigörs när du sliter upp den, etc, etc, varje liten detalj. Detta blev lätt en analogi för livet. Så ofta gör vi saker 100 gånger om men uppskattar aldrig riktigt skönheten vi är omgivna av när vi gör dem. Jag bär fortfarande med mig det där bananögonblicket idag, jag anstränger mig alltid för att stanna upp och uppskatta, jag hittar alltid något att vara tacksam för, även lidande är en känsla att observera och uppskatta.