Fortsätta resan med optimal LLM-assisterad kodningsupplevelse. I synnerhet tycker jag att istället för att begränsa mig till en perfekt sak diversifieras min användning alltmer över några få arbetsflöden som jag "syr ihop" för/nackdelarna med: Personligen fortsätter bröd och smör (~ 75%?) av min LLM-hjälp att bara vara (Cursor) fliken klar. Detta beror på att jag tycker att skriva konkreta bitar av kod/kommentarer själv och i rätt del av koden är ett sätt med hög bandbredd att kommunicera "uppgiftsspecifikation" till LLM, dvs det handlar främst om uppgiftsspecifikationsbitar - det tar för många bitar och för mycket latens för att kommunicera vad jag vill ha i text, Och det går snabbare att bara demonstrera det i koden och på rätt plats. Ibland är den flikkompletta modellen irriterande så jag slår på/av den mycket. Nästa lager upp är att markera en konkret bit kod och be om någon form av ändring. Nästa lager upp är Claude Code / Codex / etc, som körs på sidan av Cursor, som jag går till för större bitar av funktionalitet som också är ganska lätta att ange i en prompt. Dessa är superhjälpsamma, men fortfarande blandade överlag och lite frustrerande ibland. Jag kör inte i YOLO-läge eftersom de kan spåra ur och göra dumma saker du inte ville/behövde och jag ESC ganska ofta. Jag har inte heller lärt mig att vara produktiv genom att använda mer än en instans parallellt - en känns redan tillräckligt svår. Jag har inte listat ut ett bra sätt att hålla CLAUDE[.]md bra eller aktuell. Jag måste ofta göra ett pass av "rensningar" för kodningsstil eller frågor om kodsmak. T.ex. är de för defensiva och överanvänder ofta try/catch-uttalanden, de överkomplicerar ofta abstraktioner, de överblåser kod (t.ex. en nästlad if-the-else-konstruktioner när en listförståelse eller en one-liner if-then-else skulle fungera), eller de duplicerar kodbitar istället för att skapa en trevlig hjälpfunktion, sådana saker... De har i princip inget smaksinne. De är oumbärliga i de fall där jag går in i ett mer vibe-kodande territorium där jag är mindre bekant (t.ex. genom att skriva lite rost nyligen, eller sql-kommandon, eller något annat jag har gjort mindre av tidigare). Jag försökte också med CC för att lära mig saker vid sidan av koden den skrev, men det fungerade inte alls - den vill egentligen bara skriva kod mycket mer än den vill förklara något på vägen. Jag försökte få CC att göra justering av hyperparametrar, vilket var mycket underhållande. De är också till stor hjälp i alla typer av engångsvisualiseringar eller verktyg med lägre insatser eller felsökningskod som jag aldrig skulle skriva annars eftersom det skulle ha tagit alldeles för lång tid. T.ex. kan CC hamra ut 1 000 rader av omfattande visualisering/kod bara för att identifiera en specifik bugg, som raderas direkt efter att vi hittar den. Det är kodens tid efter knapphet - du kan bara skapa och sedan ta bort tusentals rader med superanpassad, superflyktig kod nu, det är okej, det är inte den här dyrbara kostsamma saken längre. Det sista lagret av försvar är GPT5 Pro, som jag går till för de svåraste sakerna. T.ex. har det hänt mig några gånger nu att jag / Cursor / CC alla har fastnat på en bugg i 10 minuter, men när jag kopierar och klistrar in det hela till 5 Pro går det av i 10 minuter men hittar sedan faktiskt en riktigt subtil bugg. Den är mycket stark. Den kan gräva upp alla möjliga esoteriska dokument och uppsatser och sådant. Jag har också använt den för andra köttigare uppgifter, t.ex. förslag på hur man kan rensa upp abstraktioner (blandade resultat, ibland bra idéer men inte alla), eller en hel litteraturgenomgång kring hur människor gör si eller så och den kommer tillbaka med bra relevanta resurser/tips. Hur som helst, kodning känns helt öppet med möjligheter över ett antal "typer" av kodning och sedan ett antal verktyg med sina för- och nackdelar. Det är svårt att undvika känslan av ångest över att inte befinna sig i gränslandet till vad som är kollektivt möjligt, därav en slumpmässig söndagsdusch av tankar och en hel del nyfikenhet på vad andra hittar.