När jag var liten var det ett ögonblick som formade hur jag ser på regn och livet i allmänhet: Jag var ute och gick med en vän som var flera år äldre än jag. Plötsligt började det ösregna som bara den där gången - ett sånt där regn där himlen bara öppnar sig. Jag gjorde vad de flesta gör: ökade tempot, sprang nästan, letade efter någonstans att vänta ut det. Då märkte jag att jag var ensam. Min vän hade inte ökat farten alls. Jag stannade och gick tillbaka till honom: - Varför springer du inte för att komma undan regnet? - Varför skulle jag göra det? - Vi kommer att bli genomblöta! -Än sen då? det är bara vatten. Något förändrades i mig just då. "Oj, han har rätt - det är bara vatten. Varför gör jag en så stor grej av det?" Ända sedan dess har jag älskat regn. faktiskt älskade det så mycket att det senare flyttade till den regnigaste staden i Europa (s/o till Bergen, Norge). Allt på grund av det där ögonblicket när en vän visade mig att de flesta saker vi springer ifrån faktiskt inte är värda att springa på. PS Dagens regn och åska var vackert.