Idag skulle det vara familjetid hos min pappa. Istället befinner jag mig tillbaka på sjukhuset med honom. Tillbaka till lysrörslamporna och de tysta korridorerna. Det verkar som att ett nytt uppehåll är på väg. Jag sitter precis här bredvid honom. Mannen som bar mig genom varje storm kommer aldrig att möta en ensam så länge jag har ett andetag i mig.