I takt med att jag tillbringar mer tid borta från internet – att vara med min familj, vara i naturen, reflektera över min barndom – har det blivit tydligare för mig att mycket av mitt frenetiska tittande på nätet genom åren var en copingmekanism, ett svar på att jag kände mig fragmenterad, frånkopplad, omöjlig att älska