En period av kvantdekoherens i min identitet. Som Neiztche skrev: Man måste fortfarande ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna. Ingenting hjälper; Jag måste hjälpa mig själv, annars är det slut med mig. Förlåtelse av din fiende, förlåtelse av dig själv. Wu Wei, 無味, var som vatten, det högsta goda, Ge vika för gravitationen, men slit ändå ner bergen, Eller som min amerikanska sida skulle säga, på min Bruce Lee shit. Tystnaden är först ensam, Sen inser du att den är full av liv, Vad det första penseldraget, tangenttryckningen är sprungen ur, Vad varje mästerverk är sprunget ur. När du väl känner igen det absurda återställs hela livets intensitet. Ingen känsla är slutgiltig. Man är lika tillfällig som ens känslor. Jag är ingen i kväll som kan vara den jag önskar i döden.