Mina föräldrar var riktigt gamla när de fick mig – i mitten av 40-talet. Gamla nog att vara tonåringar under den stora depressionen. De hade så många vansinniga historier om den tiden. Havregrynsgröt till middag. Barn som sover 4 till en säng. Min farfar gick ut på gatan på natten och letade efter cigarettfimpar så att han kunde dra ut tillräckligt med tobak för att rulla sin egen cigarett. Alla barn som gick till jobbet i sena tonåren och gav alla sina pengar till min mormor som var änka så att hela familjen kunde överleva. De var fattiga. Ett annat tema som alltid ekade från dessa berättelser var att de "aldrig gick på undsättning". ("Hjälp" var vad man kallade statliga välfärdsprogram på den tiden.) De var så stolta över det faktumet. Det var skamligt att gå "på lättnad", och det gjorde de aldrig. Vad hände med det där Amerika?