Jag brukade alltid undra varför idrottare skulle tacka Gud när de åstadkom något mirakulöst. Ärligt talat tyckte jag att det var töntigt. Men när jag ser tillbaka på de senaste åren av mitt liv skulle det vara naivt att bortse från sannolikheten för andlig eller gudomlig vägledning. Alla som tar en rutt utanför allfartsvägarna vet detta. Saker och ting händer bara för perfekt. Och det verkar alltid finnas en subtil röst i ditt huvud eller handen på din rygg som bara vet. Den vet vad som är rätt och fel, vart du ska gå, och den ger dig en visshet om att allt kommer att bli bra på något sätt.