Det var bara en vanlig torsdag, min bestämda samtalsdag, när jag fick kontakt med någon som har följt Stray Reflections i flera år men som ännu inte har blivit en betald medlem. Det som började som ett enkelt samtal utvecklades snabbt till en djup utforskning av livets mest meningsfulla frågor. Vi pratade om balansen mellan arbete och privatliv, barndomsmönster som fortfarande formar oss och det komplexa förhållandet mellan ekonomisk framgång och andlig tillfredsställelse. Hur utmärker vi oss på alla områden i livet? Är det fel att ha materiella och andliga mål samtidigt? När är det dags att släppa ambitionen? Vi utforskade hur vi ofta står i vägen för oss själva och insåg att för att gå framåt måste vi lämna den version av oss själva som förde oss hit bakom oss. Tro och övertygelse kom in i samtalet på ett naturligt sätt, liksom påminnelsen om att vi inte är ensamma på denna resa och att Gud vägleder oss. Samtalet hade ingen fast agenda, men det flöt på utan ansträngning och gav kontakt och klarhet för oss båda. Mot slutet diskuterade vi coachning och retreater, och han gick därifrån med en förnyad känsla av riktning. När vi börjar tala från hjärtat öppnas dörrar på ett sätt som vi inte förväntar oss. Jag var på bakgården med dörren öppen. När samtalet var slut kom jag in och såg mamma sitta på soffkanten. »Du talar med sådan nåd, dina ord fulla av visdom», sade hon sakta. Jag stelnade till för ett ögonblick och insåg att min mamma just hade bevittnat en del av min värld som hon aldrig hade sett förut. Det var den första riktiga glimten hon fick av vad jag gör. Hennes röst var fylld av beundran och jag kunde se att hon blev djupt rörd av det hon hörde. Jag gick fram till henne, satte mig bredvid henne och gav henne en kram. Hennes kärlek, hennes böner, hennes tysta stöd – allt detta reflekterades tillbaka till mig i det ögonblicket. Sedan kom hennes tårar, och i dem såg jag inte bara en återspegling av vad jag hade åstadkommit, utan känslan av att verkligen bli sedd – hennes erkännande av den jag har blivit. Jag har nu byggt Stray Reflections i tio år, men jag har sällan stannat upp för att uppskatta resan. Det senaste året har varit så hektiskt att jag inte har tagit mig tid att känna igen milstolparna. Den här stunden med min mamma kändes som ett firande som jag inte hade förväntat mig, men som jag verkligen behövde.