"Kan du känna lukten av den?" "Ingen ordförande Powell." Powell flinar när han tar ett bloss av sin lyckoträff och lutar sig tillbaka i sin rullande stol. Idag är det dags. Han klickar på fjärrkontrollen, den suddiga statiken från den gamla tv:n försvinner snabbt när Barry Sternlichts nasala röst blir högre. Och frågan i dag, Becky, är varför inte 75 eller till och med 100. Fed har legat så efter, de bara fortsätter att tappa bollen." Powell skrockar roat och skakar på huvudet. "Verkligen, Barry", inflikar Steve Liesman med sin falska djupa röst, "medelklassen behöver hjälp nu. Vi måste undra om de bara utsätter oss alla för risker. Varför straffa arbetaren?" Powells leende förvandlas långsamt till ett plågat icke-uttryck. "Du kan inte stava till Liesman utan att ljuga", säger han andfådd och mosar instinktivt spetsen på sin lyckoträff på sitt skrivbord i ekträ. "Bollinger-bandet på Feds balansräkning indikerar tydligt att det är översålt", fortsätter de talande huvudena på CNBC. Powell stänger av TV:n i avsky, han slänger fjärrkontrollen på sin lädersoffa. "Vet du vad, Maggie, låt mig få se uttalandet en gång till". "Naturligtvis, ordförande Powell", säger Maggie och lutar sig mot skrivbordet för att lägga uttalandet framför honom. Powell klickar långsamt på sin bic-penna, han har burit på samma penna i flera år. Han lutar sig framåt, hittar linjen med 50 och stryker försiktigt över den. "25" säger han och nickar, "det verkar bara rätt". Maggies flämtar till. "Ordförande Powell, kommittén har redan röstat". Powell lutar sig tillbaka, ett lugnt leende kryper över ansiktet när han ger henne papperen. "Maggie, du vet att du är min favoritpraktikant. Du har en verklig framtid här." "Ladda upp den." När Maggie går iväg med uttalandet i handen lägger Powell tyst tillbaka lådan med Lucky Strikes i sin låda, han vill inte att hans fru ska veta. Han ställer sig upp, rättar till slipsen och drar handen genom håret medan han ser sig själv i spegeln. Andas in. Andas ut. "Det är showtime".