Problemet här är att Carl anammar Marx' dialektiska metafysik. Det är inte bara en kritik som Carl accepterar, utan den förbittringsdrivna, idealistiska världsbilden. Carl väljer att dyrka det absoluta som utspelar sig genom historien. Han väljer bara det absoluta som affirmation snarare än det absoluta som negation av Marx. Men båda sidor i kayfabe-kampen leder till slut till samma hästskoteoretiska totalitarism. Eftersom världsbilden förkastar transcendent sanning, bestäms sanningen av konsensus. Och det absoluta rör sig tills total ofrånkomlig konsensus uppnås: en gropdyrkare av det absoluta kan inte undkomma.