Många människor tror felaktigt att de viktigaste striderna i samhället står mellan de som har och de som inte har. Men vad som i själva verket händer är att de som har försöker lägga beslag på pengar, resurser och status från de som har mer – och de maskerar detta motiv som omsorg om de som inte har. Ni såg till och med detta nyligen i New York, där Mamdani misslyckades med att vinna över fattiga och arbetarklassväljare. Men han vann stöd från den övre medelklassen. Sedan, när du rör dig till den absoluta toppen av inkomstskalan, vänder dynamiken igen – de rikaste New York-borna var mer benägna att stödja någon som Cuomo. Så många av dessa politiska strider, särskilt kring socialism, drivs inte av de fattiga. De drivs av människor som det går bra för, men som är arga över att de inte är i toppen. Det handlar mindre om de 99 procenten mot de 1 procenten, och mer om de 9 procenten mot de 1 procenten. De nedersta 90 procenten är egentligen inte en del av den kampen. Jag läser We Have Never Been Woke av sociologen Musa al-Gharbi, och han gör en liknande poäng. Han noterar att under Occupy Wall Street-protesterna i början av 2010-talet var de flesta av deltagarna vita, högskoleutbildade människor från övre medelklassen – människor som objektivt sett mådde bra, men som var upprörda över att de tillhörde de översta 10 procenten i stället för den översta 1 procenten.

Hela livesändningen här: