1/4 Att öka andelen av den totala förmögenhet som de rika behåller – till exempel genom att sänka deras skatter – kommer enligt trickle-down-teorin att gynna de fattiga. Genom att flytta inkomst från dem som konsumerar en större andel av sin inkomst till dem som konsumerar en lägre andel (och därmed sparar mer), ökar det totala sparandet, vilket i sin tur ökar investeringarna (i en sluten ekonomi är sparande alltid lika med investering). Eftersom mer (produktiva) investeringar leder till snabbare tillväxt, gynnar de rikas högre sparande i slutändan de fattiga genom att öka jobb och löner. Men detta är inte mer nödvändigtvis sant än det är nödvändigtvis falskt. Faktum är att trickle-down-teorin kan fungera under vissa förhållanden och misslyckas under andra. Poängen som ofta förbises av både förespråkare och motståndare till trickle down är att även om politik som överför inkomst till de rika faktiskt ökar de rikas sparande, är nyckeln om de också ökar det totala sparandet och investeringarna. Det visar sig att detta beror på de underliggande förutsättningarna i ekonomin. I ett land med mycket höga investeringsbehov och otillräckliga inhemska besparingar för att finansiera dem alla, kan ökande inkomstojämlikhet faktiskt gynna de fattiga genom att öka investeringarna – om det finns mekanismer som styr de rikas högre sparande till produktiva investeringar. I så fall kan högre BNP-tillväxt mer än kompensera för den minskande andel av BNP som vanliga hushåll behåller.

För de få som kan vara intresserade, en nyligen genomförd intervju (på kinesiska) om utvecklingen inom den indie-kinesiska musikscenen.